Att förstå konsekvenser
Publicerades av
Karl Forsberg
I februari detta år skrev jag en blog om chefer med lyskraft. Det jag då ifrågasatte var om vi inte fokuserade alltför mycket på lyskraften och kanske glömde bort att analysera vad som finns innanför skalet. Häromdagen läste jag en artikel i DI om den kanadensiske professorn Elliot Jaques´ forskning om ledarprofil. Han har visat att en faktor i ledarskapet av stor betydelse är hantera komplexitet. Det påverkar i sin tur hur man förstår konsekvenserna av sina beslut på lång sikt. Min spontana tanke är då att långsiktiga konsekvenser är inte bara komplexa till sin natur utan också komplicerade genom alla de osäkra faktorer som kan spela in. Det gäller då att förstå vilka faktorer som kan komma att spela in utan att man ställer krav på precision i deras styrka.Man har i forskningen konstaterat att det endast är 0,5 % av befolkningen som klarar av att överblicka konsekvenserna av ett beslut på 10 - 20 års sikt medan ca 40% klarar av en tidshorisont på mellan tre månader upp till ett år. Man vet också att förmågan att hantera långsiktighet och komplexa sammanhang förbättras med stigande ålder. Delvis stämmer iaktagelserna med vad vi upplever i större organistaioner. Man kan som ung och begåvad komma in på lägre nivå i heriarkin för att med stigande ålder få möjlighet att avancera och ta beslut med mer långsiktiga konsekvenser. Mot den bilden talar då den åldersfixering vi har i Sverige. Som rekryteringskonsult upplever vi ibland att våra uppdragsgivare kan föredra en begåvad 30-åring med en karismatisk utstrålning före en 55-åring med lägre profil.
Hur har vi det då med ägarnarnas tidshorisont? Pensionsfonder är i dag stora ägare i många företag. Pensionssparandet är långsiktigt. Vi talar om tidshorisonter på 20-40 år. Företagsledningarna borde därför också ha krav på sig att överblicka den tiden. Varför mäts då resultatet på 3 mån - 1 år? Kan det vara så enkelt att vi inte förmår tänka längre? Än mer skrämmande är att det förefaller som om en majoritet av befolkningen inte har förmåga att överblicka konsekvenserna av sina beslut de närmaste tre månaderna.
Var det bättre förr? Nej det var förmodligen varken bättre eller annorlunda. I jägar- och samlarsamhället hade vi kanske inte något större behov av långsiktigt tänkande. Möjligen var man tvungen som toppredator att ta med balansen i naturen i sina beslut om var man skulle jaga och fiska. Annars var man styrd av årstiderna. Om nu jorden var befolkad på de delar som har årstider. Där var man naturligtvis tvungen att planera och lägga upp förråd för vintern av sådant som inte var tillgängligt året runt. Så småningom började man driva en mer planerad boskapsdrift med hjordar av klövboskap och mindre djur som man flyttade efter tillgång till bete. En förmåga att planera och fatta beslut med konsekvenser tre månader framåt blev än värdefullare. Fortfarande torde det vara en stor del av befolkningen som hade tillräcklig planeringshorisont även om stammens äldste hade bäst tillgång till erfarenhetskapitalet. När vi kom in i odlarsamhället blev förmågan att fatta långsiktiga beslut ovärderlig. Förutom boskapsskötsel hade man nu odling av spannmål, rotfrukter, grönsaker och frukt. De mognade vid olika tider och hade begränsad hållbarhet och man fick hela tiden avväga omedelbar konsumtion mot lager för konsumtion på längre sikt och utsäde. Det räckte inte längre med en tremånadershorisont i sina beslut. Vi talar snarare om tre år. En närmast astronomisk horizont för många av dagens företagsledare. Det är sällan vi ger dem den tiden för att åstadkomma förändringar och resultat.
Kan vår kortsiktighet ha uppstått i samband med industrialismens genombrott för mer än 100 år sedan? Det är möjligt att det var först då vi blev medvetna om tiden, vår egen tid, som en planeringsvariabel. Producerade enheter per tidsenhet blev ett nyckelbegrepp. Vår förmåga att styra det löpande bandet skapade en övertro på vår förmåga att påverka skeenden genom kortsiktiga beslut. En sådan övertro ligger tydligen också som grund för de stora socialisterna Marx´s och Lenins tänkande om att allt kunde planeras i detalj. Tio år fram i tiden. Men det blev fel i båda ändar. Verkligheten har visat att kortsiktigt tänkande ofta leder till oönskade utfall och resursslöseri. Överdriven planeringsnit förefaller snarare vara ett resultat av att man vill låsa upp konsekvenserna av sina beslut än att analysera dem och sätta in dem i ett sammanhang.
Det sägs att det finns, eller har funnits, indianstammar som väljer sina ledare bland de som har möjlighet att se konsekvenserna av stammans beslut sju generationer framåt i tiden. Som rekryteringskonsult kanske jag ska begränsa mig att finna den halva procent av befolkningen som kan överblicka sina beslut 10 - 20 år framåt i tiden.
Lars-Olof Tunbrå
