Riskkapitalismen och anorexia
Publicerades av
Karl Forsberg
Så här till jul och inför ett nytt år kan det vara på sin plats att fundera över de som inte har tillräckligt med mat på bordet. Och hur är det då då med riskkapitalisterna? De tycks ha det knapert. När man ger sig in i äldrevården har det hänt att åldringarna svultit ihjäl. Därmed inte sagt att det saknas skäl till att rationalisera i vårdsektorn. Därom kan bland andra de vittna som får ett otal läkemedel utskrivna som inte bara motverkar varandra utan också kan vara rent farliga i kombination. Här finns förmodligen stora pengar att tjäna/spara och samtidigt höja hälsostatusen.Det här kan vi också se i företag och organisationer. När man förvärvar ett företag med ambitionen att kapa kostnader går det ofta på tok. De tidigare ägarna har i flera år sparat och kapat bort på Excel-arkets olönsamma delar. Allt för att få bruden slankt till bröllopsnatten. När riskkapitalisten sedan kommer in ska hon svältas ytterligare och jobba hårt för att betala av hemgiften till något skatteparadis. Efter de tre år som brukar gå innan bruden ska säljas vidare är hon ofta extremt mager. Anorektisk.
När vi som rekryteringskonsulter kommer in i den här typen av organisationen slås vi ofta av bristen på kompetenta staber. HR-avdelningen är ibland så bantad att den helt har försvunnit. Kvalitetsavdelningen kan vara “outsourcad” liksom IT-verksamheten. Långsiktig utveckling går på sparlåga eftersom ingenjörerna får arbeta med “brandkårsutryckningar” och avhjälpa rena produktfel. Marknadsfunktionen har blivit en säljmaskin. Även den kan vara outsourcad. Till telemarketingföretag som jobbar med succes fee. Ytterligheten är när också produktionen har försvunnit till ett lågkostnadsland eller i bästa fall bedrivs med inhyrd personal från bemanningsföretag.
Ja vad gör då företagsledningen? I bästa fall försöker de utveckla organisationen så att anorexian dämpas och bruden blir vacker igen. I värsta fall sitter man som marionetter och styr på de nyckeltal som ägarna långt borta i något skatteparadis har satt upp för att belöna marionetterna med bonusar. Långsiktighet i den här miljön betyder 2 - 3 bokslutsår.
Efter denna dystopi kan det vara klädsamt att leta efter ljusglimtarna. Ja var det inte åldringens död som medförde tredubbla pudelsartomotaler med skruv av Carema? Det är ett steg på vägen. Märkligt bara att det behövdes kvällspressrubriker kring en något för tidigt avliden åldring för att man ska vakna inför detta gigantiska problem. Politikerna vaknade naturligtvis också. Nu ska det plötsligt bli restriktioner på att betala orimliga räntor till skatteparadis. Tanken, eller rättare sagt avsikten, är god.
Men riskkapital behövs för att stödja alla entreprenörer med bra affärsidéer. Den framtida tillväxten kommer förmodligen inte att ske i mogna branscher och företag. Så vi får inte spola ut barnet med badvattnet och betrakta varken kapital eller vinster som fult. Vem vill satsa sitt kapital om man inte får mer avkastning än på bankkontot? Och naturligtvis; om man ökar produktiviteten 10 % så kan det vara rimligt att få 5% i utdelning på sitt kapital.
Jag hoppas den beskrivning av riskkapitalister jag hörde en gång enbart är elakt förtal; “en riskkapitalist är en person utan eget kapital som inte är benägen att ta några risker”. För då kan vi se fram mot en framtid med sund tillväxt.
Lars-Olof Tunbrå
